När livet stannar. tårarna bara rinner och rinner
jag har under en längre tid följt en blogg som är så otroligt fin men så fruktansvärd hemsk men sann, en tjej som heter madde började skriva sin blogg då hon blev döende cancer sjuk och hon är idag död, men hennes blogg lever kvar, hennes mamma skriver vidare just för att den ska hållas vid liv. mamman har också en egen blogg, där hon skriver om hur hon hanterar sorgen och hur fort allt kan gå, men hon verkar vara den starkaste människan i världen. hennes blogg heter levaidag.blogg.se
madde, tjejen det hela handlar om, hennes blogg heter, jagefrisk.blogg.se
när jag läser maddes,hennes mamma och maddes pojkvänns blogg kan jag inte stoppa tårarna, de bara rinner och rinner.
varför är det så orättvist? varför måste sådana saker ske, jag blir galen av bara tanken av att förora sin dotter, jag kan inte sätta mig in i hennes sitts, men som sagt måste hon vara den mest strakaste männsikan i världen på det sätt hon skriver och förklarar alla tusentals olika känslor i sin blogg. hon skriver så mycket posetivt och är overkligt glad över den tid hon fick med sin dotter, samtidigt som sorgen finns över allt, vart hon än är, hur hon är gör, när hon sover, är på jobbet, ja över allt. pojkvännen david skriver också en massa fint så tårarna bara forsar.
när man läser något sådant, förstår man hur mycket man ska uppskatta livet men ändå tar vi kanske inte vara på varje dag ordentligt och tillräckligt? vi tar helt enkelt livet förgivet.
jag blir helt enkelt helt tagen av de här bloggarna.
madde, tjejen det hela handlar om, hennes blogg heter, jagefrisk.blogg.se
när jag läser maddes,hennes mamma och maddes pojkvänns blogg kan jag inte stoppa tårarna, de bara rinner och rinner.
varför är det så orättvist? varför måste sådana saker ske, jag blir galen av bara tanken av att förora sin dotter, jag kan inte sätta mig in i hennes sitts, men som sagt måste hon vara den mest strakaste männsikan i världen på det sätt hon skriver och förklarar alla tusentals olika känslor i sin blogg. hon skriver så mycket posetivt och är overkligt glad över den tid hon fick med sin dotter, samtidigt som sorgen finns över allt, vart hon än är, hur hon är gör, när hon sover, är på jobbet, ja över allt. pojkvännen david skriver också en massa fint så tårarna bara forsar.
när man läser något sådant, förstår man hur mycket man ska uppskatta livet men ändå tar vi kanske inte vara på varje dag ordentligt och tillräckligt? vi tar helt enkelt livet förgivet.
jag blir helt enkelt helt tagen av de här bloggarna.
Kommentarer
Trackback
